Det finns en hel del undersökningar som berättar om pappans upplevelse av bemötandet på MVC och BVC. Nu när vi är ute och föreläser kring jämställdhet i föräldragrupperna har vi fått anledning att fundera lite på pappans medverkan i föräldragruppen.
Här är några tankar:
Hur säkerställer man att föräldragruppens verksamhet vänder sig till både mamma och pappa?
Det här är både den viktigaste och svåraste frågan att lösa. Innan man kan leverera ett svar kan det kanske vara till hjälp att titta på vilka hinder som funnits tidigare.
Ett tydligt och konkret hinder är att en del pappor faktiskt inte dyker upp på föräldrautbildningarna.
Ett annat mindre tydligt men verkligt förhållande är genusstrukturerna. Mödra- och barnavården är ännu så länge en kvinnodomän där frågorna på dagordningen avgörs utifrån det kvinnliga perspektivet.
Åtgärdsförslag: diskutera barnets omvårdnad som ett gemensamt projekt och uppmuntra båda föräldrarna att besluta kring rutiner kring barnet. Forskning visar att när pappan är med i besluten kring barnet ökar också hans delaktighet. Enligt flera undersökningar efterlyser papporna framför allt två saker i föräldrautbildningen: praktiska tips och diskussion kring frågor med ett lite längre perspektiv på föräldraskapet. Anknytning, strategier under tunga perioder, fostran etc.
Hur undviker man att pappan upplevs som extra duktig när han är föräldraledig? (Att ha samma förväntningar på båda föräldrarna.)
Det finns flera aspekter på den här frågan, men som den är ställd här skulle man helt enkelt kunna svara följande: reflektera inte över att han är föräldraledig, kommentera det inte och upplev ingenting i frågan. Det var väl lätt!
Nåja, jag vet att det inte fungerar så eftersom det är många faktorer som spelar in. Men i det här fallet kan bara vårdpersonalen rannsaka sin egen inställning – hur ser ni på män/pappor och barn?
Åtgärdsförslag: ta det för givet att han ska vara föräldraledig. Utgå från att han kommer att vara det när ni samtalar. Istället för att fråga om han ska vara föräldraledig kan man istället fråga: ”Hur tänker du dig att det blir under föräldraledigheten?” Eller ”när ska du vara föräldraledig?” Om han redan är det behöver det ju inte kommenteras. Tyvärr sker det ibland omedvetet eller inte direkt till pappan. Till exempel när barnsjuksköterskan håller barnet och tittar på den lille samtidigt som hon säger något i stil med: ”Det är väl roligt att pappa är hemma med dig!” Eller: “Vilken bra pappa som är föräldraledig.”
Men det viktiga är din upplevelse. Den kan ingen annan än du ändra på och om du upplever pappan som extra duktig när han är föräldraledig eller tar hand om sitt barn kan du alltid pröva att tänka på varför du inte upplever samma sak med mamman. Här är några saker att tänka på:
• Rikta såväl frågor och blick också till pappan vid besöken om båda föräldrarna är med. Har du svårt att veta vad du ska fråga pappan om kan du skriva ner några frågor till honom i förväg. Fråga männen i din omgivning. Och ha i åtanke vad Mary som är barnsjuksköterska sa till mig en gång: ”Många pappor har åsikter om sina barn, men de är ofta osäkra på om de kan uttala dem.”
Så vad kan väl passa bättre än att fråga.
• Tänk framåt. Vad kan pappan vinna i ett längre perspektiv på att vara delaktig nu? Prata om sådant han kan göra för att skapa relation med barnet. Många pappor jag träffar i pappagrupper har till exempel aldrig tidigare pratat om hur de ska ta plats i relationen med barnet. De tror att amningen är det enda sättet. Men det vet vi ju att det inte är.
Det var några snabba infall på frågan. Förmodligen finns det fler. Kommentera gärna!
