En fem år gammal intervju med professor Annica Dahlström gav en våg av protesterande röster på Facebook och i bloggvärlden. Även Eva Sternberg gav sig ju in i leken och hävdade då bland annat att “under flera år har jag påpekat, att den svenska föreställningen, att mammor kan bytas ut mot pappor under barnets första år är livsfarlig.”

I samma artikel uttalade hon också följande:

“Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.
Inget samhälle i världen har överlämnat åt män att ta hand om nyfödda barn – förrän vi i Sverige kom på den vansinniga idén i samband med industrisamhällets genombrott och Alva Myrdals avsky mot sin mor.”

Eva Sternberg står alltså inte långt ifrån Annica Dahlström.

Nu har emellertid SVD publicerat en artikel där fyra forskare effektivt och sakligt avfärdar både Eva Sternberg och Annica Dahlström. Artikeln avslutas med:

“Vi vill på detta sätt redogöra för vad vi ”vet” om barnskador och pappaledighet. Och om det finns argument mot män som närvarande småbarnsföräldrar hör i alla fall inte skaderisken till dem.”

Idag kan vi också läsa att Annica Dahlström avgår som en följd av nätstormen som följde fem år efter intervjun. Något som ändå inte hindrar henne från att ihärdigt hävda att det finns “vetenskapliga bevis för att mammor är biologiskt mest lämpade att ta hand om spädbarn.”

Vi på Södertörns Lärcentra önskar trevlig helg och god jaktlycka till alla fäder som ska ut och jaga bisonoxar i helgen.

Läs även andra bloggares åsikter om Annica Dahlström, Eva Sternberg, pappor, hemmapappor som är farliga för sina barn,

Det finns en hel del undersökningar som berättar om pappans upplevelse av bemötandet på MVC och BVC. Nu när vi är ute och föreläser kring jämställdhet i föräldragrupperna har vi fått anledning att fundera lite på pappans medverkan i föräldragruppen.

Här är några tankar:

Hur säkerställer man att föräldragruppens verksamhet vänder sig till både mamma och pappa?

Det här är både den viktigaste och svåraste frågan att lösa. Innan man kan leverera ett svar kan det kanske vara till hjälp att titta på vilka hinder som funnits tidigare.

Ett tydligt och konkret hinder är att en del pappor faktiskt inte dyker upp på föräldrautbildningarna.

Ett annat mindre tydligt men verkligt förhållande är genusstrukturerna. Mödra- och barnavården är ännu så länge en kvinnodomän där frågorna på dagordningen avgörs utifrån det kvinnliga perspektivet.

Åtgärdsförslag: diskutera barnets omvårdnad som ett gemensamt projekt och uppmuntra båda föräldrarna att besluta kring rutiner kring barnet. Forskning visar att när pappan är med i besluten kring barnet ökar också hans delaktighet. Enligt flera undersökningar efterlyser papporna framför allt två saker i föräldrautbildningen: praktiska tips och diskussion kring frågor med ett lite längre perspektiv på föräldraskapet. Anknytning, strategier under tunga perioder, fostran etc.

Hur undviker man att pappan upplevs som extra duktig när han är föräldraledig? (Att ha samma förväntningar på båda föräldrarna.)

Det finns flera aspekter på den här frågan, men som den är ställd här skulle man helt enkelt kunna svara följande: reflektera inte över att han är föräldraledig, kommentera det inte och upplev ingenting i frågan. Det var väl lätt!

Nåja, jag vet att det inte fungerar så eftersom det är många faktorer som spelar in. Men i det här fallet kan bara vårdpersonalen rannsaka sin egen inställning – hur ser ni på män/pappor och barn?

Åtgärdsförslag: ta det för givet att han ska vara föräldraledig. Utgå från att han kommer att vara det när ni samtalar. Istället för att fråga om han ska vara föräldraledig kan man istället fråga: ”Hur tänker du dig att det blir under föräldraledigheten?” Eller ”när ska du vara föräldraledig?” Om han redan är det behöver det ju inte kommenteras. Tyvärr sker det ibland omedvetet eller inte direkt till pappan. Till exempel när barnsjuksköterskan håller barnet och tittar på den lille samtidigt som hon säger något i stil med: ”Det är väl roligt att pappa är hemma med dig!” Eller: “Vilken bra pappa som är föräldraledig.”

Men det viktiga är din upplevelse. Den kan ingen annan än du ändra på och om du upplever pappan som extra duktig när han är föräldraledig eller tar hand om sitt barn kan du alltid pröva att tänka på varför du inte upplever samma sak med mamman. Här är några saker att tänka på:

• Rikta såväl frågor och blick också till pappan vid besöken om båda föräldrarna är med. Har du svårt att veta vad du ska fråga pappan om kan du skriva ner några frågor till honom i förväg. Fråga männen i din omgivning. Och ha i åtanke vad Mary som är barnsjuksköterska sa till mig en gång: ”Många pappor har åsikter om sina barn, men de är ofta osäkra på om de kan uttala dem.”

Så vad kan väl passa bättre än att fråga.

• Tänk framåt. Vad kan pappan vinna i ett längre perspektiv på att vara delaktig nu? Prata om sådant han kan göra för att skapa relation med barnet. Många pappor jag träffar i pappagrupper har till exempel aldrig tidigare pratat om hur de ska ta plats i relationen med barnet. De tror att amningen är det enda sättet. Men det vet vi ju att det inte är.

Det var några snabba infall på frågan. Förmodligen finns det fler. Kommentera gärna!

Igår var det några som delade en artikel på Facebook som handlar om Annica Dahlströms syn på mäns roll som pappor för spädbarn. Det är en artikel från 2007, men ändå. Annica Dahlström är i alla fall professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, Göteborgs universitet. Hennes syn på män är att de är direkt olämpliga som fäder när barnen är små.

Det är en i många stycken helt hårresande läsning. För att inte säga osannolik. Här är bara ett exempel när reportern Björn Solfors ställer en fråga:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Det är ändå bara ett exempel.

Man kan välja många sätt att ta emot ett sånt här budskap. Argumentera, gå i polemik, bli deprimerad eller uppgiven. Här på Lärcentra vill vi ju vara professionella och borde väl starta en debatt.

Men hela tankesättet är förlegat och illa underbyggt. Dahlström som ju trots allt är professor och därmed borde ha en vetenskaplig grund för sitt påstående, kan ju inte ens redovisa till någon som helst forskning och hänvisar istället till bestämda uppfattningar hos barnkirurger och läkare.

Därför måste vi nog välja gapskrattet som metod att bemöta sådan tokigheter. Eller för att uttrycka det lite mer seriöst: Vi tror inte på Annica Dahlströms idéer.

Under spädbarnstiden med två tätt födda pojkar sov Helena nästan inte alls om nätterna. Under långt tid sov hon bara några få timmar om dygnet. Själv vaknade jag också trots att det egentligen inte fanns mycket för mig att göra, killarna godkände varken napp eller flaska.

Även om jag inte nu minns allt i detalj, var det en rätt jobbig period och med tröttheten följde också ett sökande efter något som kunde få våra barn att sova hela natten. Det fanns bland annat något som kallades för femminutersmetoden som vi snabbt insåg var rena misshandeln. Det fanns många experter som kom med råd av typen att barnet inte skulle somna vid mammans bröst eller att man skulle göra det ena och det andra.

Vi fick också en bok i vår hand som hette “Sova hela natten” skriven av Anna Wahlgren. Henne hade jag sett vrålflabbande och dragen på teve någon gång och jag visste att hon hade skrivit några skönlitterära böcker.

Jag minns i varje fall att jag  läste i den där boken om barns sömn och förvånades över att hon så säkert kunde påstå att hon kunde lära vilket barn som helst att sova. Vilket då, i vår situation, framstod som rena miraklet.

Ännu mer förvånad blev jag senare när jag insåg att hon hade många anhängare som påstod att hennes metoder fungerade klockrent på deras barn.

Vi provade aldrig hennes metod heller. Kvickfixlösningar var ingenting för oss. För ett eller ett par år sedan var hon också starkt kritiserad för något som kallades för tryckpressmetoden som Lars H Gustafsson skriver om här.

Allt detta kom jag att tänka på nu när Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt har skrivit en bok om sin uppväxt med barnexperten. “Felica försvann”, är titeln.

Jag har inte läst boken ännu, men att ta del av intervjuerna med Felicia Feldt är mer än hjärtskärande trots att jag egentligen inte har en aning om hur vida det är sant eller inte.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss sorg över Anna Wahlgren själv, en självutnämnd barnexpert med ett stort antal barn som inte förmått att anamma sina expertkunskaper på de egna barnen. Diskrepansen mellan att sturskt hävda att hon kan lära vilket barn som helst att sova hela natten samtidigt som de egna barnen levde en som det verkar, otrygg tillvaro. Om det nu var så.

Vad kan man säga? Lita aldrig på auktoriteter? Eller?

Så här står det i Aftonbladet och Expressen,

Är du jämställd? Förmodligen. Är jag jämställd? Jag vet inte, inte med säkerhet. Jag är nog inte jämställd helt och hållet, inte varje dag. Även om jag jobbar på saken. Men jag försöker. Problemet är att jämställdheten är lätt att mäta i vissa sammanhang, men attityder och beteenden är svårare att rå på – i varje fall om de gäller en själv.

Därför kan det vara på sin plats att pröva några attityder och beteenden för att se om de är jämställda eller inte.

Här är några exempel:

Jag leder en pappagrupp. Ämnet är föräldraledighet. En kille i gruppen berättar att han ska vara ledig ovanligt lång tid och att han till och med är beredd att förlora jobbet för att kunna vara det.

Jag svarar: “Det tycker jag är bra tänkt. Det är bra att du ska vara föräldraledig.”

Bet jag mig i tungan eller tyckte jag verkligen att han var duktig? Skulle jag ha svarat att det var bra om en kvinna sagt samma sak? Eller skulle jag ha tagit det för givet?

En förälder berättar följande för sin partner efter ett besök med sitt barn på BVC:

“Det var jättebra. BVC-sköterskan var trevlig och hjälpsam. Hon hjälpte mig både att klä av och klä på lillen när vi skulle väga.”

Var det mamman eller pappan som var med barnet?

Barnets pappa och mamma följer med på bvc-besöket. När de stiger in i mottagningsrummet säger BVC-sköterskan:

“Vad roligt att du kommer med också.”

Till vilken av föräldrarna riktade hon kommentaren?

En sportreporter frågar den nyblivne föräldern och tillika framgångsrika fotbollsspelaren om det är svårt att kombinera fotbollen med föräldraskapet.

Var det Zlatan som fick den frågan?

Du har svaret? Vilka fler påståenden och frågor ställer vi utan att tänka närmare på vad de egentligen innebär?

Det är inte alltid lätt att kombinera föräldraskap och arbetsliv. För småbarnsföräldrar står flexibla arbetstider, möjlighet att kunna gå ifrån en stund och bra back-up högt upp på önskelistan. På Suntliv.se rapporterade man i september om forskning i ämnet föräldraskap och arbetsliv.

Snart hämtar han ungarna

Frida Eek som är verksam vid avdelningen för miljömedicin vid Lunds universitet har sammanställt några resultat från en pågående studie  och redovisar resultat om hur villkor på arbetsplatsen påverkar småbarnsföräldrars hälsa.

Grunden är att många upplever en konflikt mellan privatlivets och arbetslivets krav. Det tycks särskilt vara småbarnsföräldrar som behöver stöd. Och det viktigaste stödet tycks vara förståelse från kollegor och chefer att arbetet kan påverkas av föräldraskapet.

Intressant är att kvinnor och män i denna undersökning inte var helt överens om vilka faktorer som underlättade livspusslet mest:

• Kvinnor var mer positiva till deltidsarbete medan fler män tyckte det var stressande.
• Var tionde pappa uttryckte att attityden till mammor i arbetslivet var mer positiv, vilket inte mammorna höll med om.
• Mammorna oroade sig mer för negativa effekter av föräldraskapet än pappor.
• Mammorna tyckte i högre grad än männen att de inte bara kom efter med arbetet när de var hemma med sjukt barn utan också att de svek chefer, medarbetare och kunder.
• Mammorna upplevde också att de hade mindre tid för återhämtning i form av träning, fritidssysselsättningar och allmän avkoppling än papporna.
• Mammorna ansåg i högre grad att karriären och lönen påverkades negativt av föräldraskapet.

Frida Eek menar att om man på en arbetsplats vill underlätta livspusslet och få småbarnsföräldrarna att göra ett bra jobb så är det enkla tipset att satsa på sådant som småbarnsföräldrarna tycker är viktigt och vara medveten om att alla kanske inte är i behov av samma lösning. Hon pekar ut fem viktiga punkter:

• Att kunna avbryta arbetet vid behov för att till exempel kunna ringa telefonsamtal.
• Att kunna lämna arbetsplatsen vid behov, till exempel vid läkarbesök eller möte på förskolan.
• Flextid, fri arbetstid, förtroendetid.
• Tydlig back-up vid frånvaro.
• Hemarbete vid behov.

Källa: suntliv.se

Studien: Läs studien Yrkesarbetande småbarnsföräldrar – arbetsförhållanden, arbetsplatsklimat och ansvarsfördelning i hemmet.

När projektet “Pappa på riktigt” utvärderades fick drygt tusen pappagruppsdeltagare svara på en enkät om sitt familjeliv några år efter att de deltagit. Det blev för oss som jobbar med pappagrupper och jämställdhet en verkligt positiv läsning och en klar indikation på att pappagruppsverksamheten faktiskt ökar jämställdheten.

Några exempel:

Föräldraledighet:

• Genomsnittspappan: 62 dagar.
• Pappagruppsdeltagaren: 240 dagar.

Skilsmässor:

• Genomsnittspappan: 12 procent skiljer sig .
• Pappagrupsdeltagarna: 2,9 procent skiljer sig.

Hemma med sjukt barn:

• Genomsnittspappan: tar ut trettio procent av dagarna med sjukt barn.
• Pappagruppsdeltagaren: tog ut 53 procent av dagarna  med sjukt barn.

Vi kan också konstatera att pappagruppsdeltagarna tar mer ansvar för barnet och hemmet och att pappagruppsdeltagarnas barn ammas längre. Genomsnittspappans barn ammas i snitt 4 månader medan pappagruppsdeltagarens barn ammans i åtta månader.

Projektet pappa på riktigt nådde pappor med en snittinkomst på ca: 350.000:-/år medan genomsnittspappan tjänar 328.000:-/år.

Nu har den här undersökningen några år på nacken. Verksamheten här i Stockholm är tyvärr inte lika omfattande för tillfället. Då hade vi ett fyrtiotal ledare igång i hela södra storstockholmsområdet och tack vare att Landstinget sköt till pengar kunde vi erbjuda alla mödra- och barnavårdsmottagningar pappagrupper.

Idag är det annorlunda. Alliansen strök projektet ur budgeten och med hänvisning till att pappornas behov under graviditet och det tidiga föräldraskapet ska tillgodoses i föräldrautbildningen – hur det har blivit med det vet vi här på Södertörns Lärcentra. Men några mottagningar inser vikten av ett jämställt föräldraskap och ger utrymme i ekonomin för att papporna ska få en bra start på föräldraskapet.

Att vårt koncept har nått framgångar internationellt är förstås roligt för oss, men vi frågar oss ändå när Landstinget ska vakna och ge pappagrupperna en chans. Menar Alliansen allvar med jämställdheten borde de tillsätta pengar till pappagrupper eftersom det är en riktigt bra metod att öka jämställdheten. Läs också artikeln “Åtta argument för att pappagrupper ökar jämställdheten.”

Vi har tidigare skrivit om hur arbetsgivare kan underlätta vardagspusslet för sina anställda. Frågan är om också facket kan medverka i det stora livspusslet. En annan fråga är fackens möjlighet och vilja att underlätta för papporna att ta föräldraledigt.

Nytt forskningsprojekt

Göteborgs Universitet rapporterar nu om att Philip Hwang, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet och den amerikanska professorn Linda Haas (som är hedersdoktor vid Gbg Universitet) har fått medel för att undersöka svenska fackföreningars syn på fädernas möjligheter att kombinera arbete och familj.

Enligt Philip Hwang är det en lågt prioriterad fråga inom facken.

Knyter an till tidigare studie

I en tidigare studie undersökte Linda Haas hur de 250 största företagen ser på balansen mellan arbetsliv och familjeliv. Föräldraledighet uppskattas inte alltid av arbetsgivaren och ofta har företagen ingen policy som garanterar att föräldraledigheten inte inverkar på framtida karriärmöjligheter. Det är där som fackföreningarna möjligen kan hjälpa till.

Det är alltför vanligt att såväl arbetsgivare som fackföreningar och anställda ser arbets- och familjeliv som två separata sfärer. Men det är just möjligheten att kombinera dessa som ger livskvalitet. Och som vi har påpekat tidigare, möjligen också högre produktivitet.

Både Mats Berggren och jag har jobbat mycket med grupper den sista tiden. För egen del har jag börjat reflektera över de historier som många nyblivna pappor berättar om sig själva.

Det är ofta dolda historier som många kanske inte ens är medvetna om att de berättar för oss ledare och för de andra i gruppen. Men om jag lyckas sålla ut de där berättelserna så ger de en hel del värdefull kunskap. Till exempel att jämställdhetsviljan i den nybildade familjen också kan vara en slitning:

Den nyblivna pappan berättade om att han varje dag längtade hem från jobbet till sin fyra månader gamla dotter och sin partner. När han kom hem tittade han sig omedelbart omkring i bostaden och såg efter vad som behövde göras. Sedan satte han igång. Tvätt, disk, matlagning och en rad andra hushållsgöromål avverkades. Han längtade fortfarande efter sitt barn, men eftersom jämställdheten för honom i första hand handlade om att dela hushållsarbetet var det just de uppgifterna som prioriterades. Barnets omvårdnad räknades liksom inte in i jämställdhetsstatusen.

Det här var en svår sak. På uppmaning av de andra i gruppen gick han hem och förklarade sina känslor för partnern. Och vips hade de bestämt att när han kom hem skulle ingenting göras, istället bestämde de att de bara skulle sitta i soffan och “umgås” och ge pappan en chans att knyta an till barnet varje dag.

Denna lösning berättade pappan om glad som en lärka på nästa pappagruppsträff.

Det är bara ett exempel på alla de berättelser som berättas i pappagruppen och som ger en riktigt bra bild av de nyblivna familjernas liv.

Själv tror jag att det är just den här typen av historier vi behöver för att på ett bra sätt kunna jobba med jämställdheten. Det är i vardagen som familjernas jämställdhetsarbete börjar, det vet vi. Men för att förstå vad som är de verkliga problemen och slitningarna måste vi kanske börja att lyssna noga på vad föräldrarna berättar om sin egen verklighet istället för att utgå från antaganden.

Det damp ner ett reklamblad från Pressbyrån i brevlådan. Det var en tidning om tidningar. Vilket fantastiskt utbud som finns och att det
finns en tidning för alla. Här kunde man köpa 6 nummer av sin nyfunna favorittidning, som man inte riktigt visste fanns, till ett otroligt förmånligt pris.

För att underlätta valet för oss (så att vi inte köper fel tidning…..) så har Pressbyrån placerat alla sina tidningar i olika fack. Hus och hem-facket. Båt, bil och motor-facket. Hälsa och må bra-facket….osv.

Dessutom har man ansträngt sig och hjälpt oss människor att också med att beroende på om vi är män eller kvinnor att välja rätt tidningar.
Så här ser det nämligen ut i Pressbyrån värld:
Livsstil Man: Tidningen Slitz, Café, Tattoo, Offside…
Livsstil Kvinna: Tidningen Family Living, Mama, Vi Föräldrar…..

Jämställdhetsarbetet i Sverige har en sisådär 40 år på nacken. Den starka kvinnorörelsen i slutet på 60-talet och början av 70-talet
var pådrivare och sedan dess fortsatt sin framfart i varierad takt och framgång….men ändå i riktning framåt!

Pappagruppsverksamheten har funnits i nuvarande form och inriktning i ca 10 år. Alltid med ambition att diskutera delaktigt föräldraskap, att bryta traditionella mönster och att utmana cementerade könsroller. Nu säger man att det inte behövs längre…pappagrupper alltså.

Säger man så för att jämställdheten är uppnådd till önskad nivå?
Säger man så för att föräldragrupper i nuvarande föräldrastödet är jämställda?
Eller säger man så för att man har gett upp? När man läser Pressbyråns reklam så lutar det mest åt det sistnämnda.

Vi, Nils Pettersson och jag, på Södertörns Lärcentra fortsätter att erbjuda föreläsningar och pappagrupper där vi pratar engagerat föräldraskap för män som ska bli och har blivit pappor.  Och vi känner att behovet finns och det ökar. Just nu är vi på tolv mottagningar runt om i Stockholm och fler kommer till.

Det känns bra att inte alla har gett upp.