Det är väl inte helt säkert att debatten om föräldraförsäkringen är död, men nog har den nickat till och har egentligen bara öppnat ögonen när Centern hade interndiskussion i frågan och nu senast när sossarnas nya partiledare sade  sig vara “övertygad feminist”. Men så snart någon anför en röst för individualiserad föräldraförsäkring ropar de manliga krönikörerna och kvinnorna i folkpartiet valfrihetens lov- då är det dags för debatten att somna om.

Men Expressen har i alla fall skrivit ett kanoninlägg i frågan här. Det är en ledare som i stort sammanfattar kärnan i hela diskussionen. Här är ett citat:

Motståndare till kvotering talar ofta om barnfamiljers rätt till valfrihet. Men småbarnsförälder är man bara i några år. Arbetar gör man i årtionden. Det ojämlika uttaget av föräldraledighet präglar kvinnors hela yrkesliv – något som de kanske inte alltid inser, när de står till knäna i blöjor. Men anställningsvillkor, arbetsmiljö, befordringschanser, löneutveckling – allt präglas av att kvinnor kollektivt har en riskpremie på sig. De ses som jobbiga gäster på arbetsmarknaden. Detta präglar även årtiondena som pensionär – en tid då det är långt ifrån säkert att barnens pappa fortfarande är där med sin fetare pensionsavi.

Det är ju precis vad det handlar om. Som förälder har man chansen under några år och arbetsmarknaden är fortfarande en plats där den manliga normen styr tänket. Föräldraförsäkringen är en fantastisk möjlighet att öka jämställdheten i Sverige. Så vill vi undvika en kvoterad föräldraförsäkring är det väl dags för papporna att börja ta ut fler föräldradagar medan det är frivilligt.

Som min kollega Mats Berggren brukar säga: Männen ska inte vara rädda för att förlora jobb och karriär, de ska vara rädda för att förlora sina relationer.

Natalia Kazmierska ska jag lägga på minnen. Hon har i Aftonbladet skrivit en riktigt bra krönika om männen som höjs till skyarna och blir “feministikoner” för att de är föräldralediga en stund. De där killarna som enligt Kazimerska säger sig vara feminister och drar omkring med barnvagnar på Södermalm.

Hennes  grundfråga är på vilket sätt dessa “lattepappor” är ett framsteg för jämställdheten. Svaret är nog, om jag tolkar henne rätt, att det inte har någon betydelse alls eftersom mannen för det första kan göra ett val, han kan ta ut hur lite föräldraledighet som helst och ändå betraktas som en hjälte för att han då anses vara såväl en bra pappa som en jämställdhetshjälte.

Men, menar Kazimerska, de har inte rört ett finger för att få möjlighet till denna föräldraledighet.

Själv skrattade jag högt – för hon har så rätt Natalia Kazimerska. Det går inte att låta bli att tänka på hur mycket väsen det blir när den individualiserade föräldraförsäkringen kommer på tal och de manliga krönikörerna skriker högljutt efter familjernas valfrihet.

De glömmer att männen har alla möjligheter i världen att vara föräldralediga idag, men de bara 23 procent av dagarna tas ut av män och de flesta av dem är högutbildade med fria yrken.

Läs även andra bloggares åsikter om Natalia Kazmierska, föräldralediga pappor, lattepappor, jämställdhet, föräldraförsäkringen

En fem år gammal intervju med professor Annica Dahlström gav en våg av protesterande röster på Facebook och i bloggvärlden. Även Eva Sternberg gav sig ju in i leken och hävdade då bland annat att “under flera år har jag påpekat, att den svenska föreställningen, att mammor kan bytas ut mot pappor under barnets första år är livsfarlig.”

I samma artikel uttalade hon också följande:

“Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.
Inget samhälle i världen har överlämnat åt män att ta hand om nyfödda barn – förrän vi i Sverige kom på den vansinniga idén i samband med industrisamhällets genombrott och Alva Myrdals avsky mot sin mor.”

Eva Sternberg står alltså inte långt ifrån Annica Dahlström.

Nu har emellertid SVD publicerat en artikel där fyra forskare effektivt och sakligt avfärdar både Eva Sternberg och Annica Dahlström. Artikeln avslutas med:

“Vi vill på detta sätt redogöra för vad vi ”vet” om barnskador och pappaledighet. Och om det finns argument mot män som närvarande småbarnsföräldrar hör i alla fall inte skaderisken till dem.”

Idag kan vi också läsa att Annica Dahlström avgår som en följd av nätstormen som följde fem år efter intervjun. Något som ändå inte hindrar henne från att ihärdigt hävda att det finns “vetenskapliga bevis för att mammor är biologiskt mest lämpade att ta hand om spädbarn.”

Vi på Södertörns Lärcentra önskar trevlig helg och god jaktlycka till alla fäder som ska ut och jaga bisonoxar i helgen.

Läs även andra bloggares åsikter om Annica Dahlström, Eva Sternberg, pappor, hemmapappor som är farliga för sina barn,

Det finns en hel del undersökningar som berättar om pappans upplevelse av bemötandet på MVC och BVC. Nu när vi är ute och föreläser kring jämställdhet i föräldragrupperna har vi fått anledning att fundera lite på pappans medverkan i föräldragruppen.

Här är några tankar:

Hur säkerställer man att föräldragruppens verksamhet vänder sig till både mamma och pappa?

Det här är både den viktigaste och svåraste frågan att lösa. Innan man kan leverera ett svar kan det kanske vara till hjälp att titta på vilka hinder som funnits tidigare.

Ett tydligt och konkret hinder är att en del pappor faktiskt inte dyker upp på föräldrautbildningarna.

Ett annat mindre tydligt men verkligt förhållande är genusstrukturerna. Mödra- och barnavården är ännu så länge en kvinnodomän där frågorna på dagordningen avgörs utifrån det kvinnliga perspektivet.

Åtgärdsförslag: diskutera barnets omvårdnad som ett gemensamt projekt och uppmuntra båda föräldrarna att besluta kring rutiner kring barnet. Forskning visar att när pappan är med i besluten kring barnet ökar också hans delaktighet. Enligt flera undersökningar efterlyser papporna framför allt två saker i föräldrautbildningen: praktiska tips och diskussion kring frågor med ett lite längre perspektiv på föräldraskapet. Anknytning, strategier under tunga perioder, fostran etc.

Hur undviker man att pappan upplevs som extra duktig när han är föräldraledig? (Att ha samma förväntningar på båda föräldrarna.)

Det finns flera aspekter på den här frågan, men som den är ställd här skulle man helt enkelt kunna svara följande: reflektera inte över att han är föräldraledig, kommentera det inte och upplev ingenting i frågan. Det var väl lätt!

Nåja, jag vet att det inte fungerar så eftersom det är många faktorer som spelar in. Men i det här fallet kan bara vårdpersonalen rannsaka sin egen inställning – hur ser ni på män/pappor och barn?

Åtgärdsförslag: ta det för givet att han ska vara föräldraledig. Utgå från att han kommer att vara det när ni samtalar. Istället för att fråga om han ska vara föräldraledig kan man istället fråga: ”Hur tänker du dig att det blir under föräldraledigheten?” Eller ”när ska du vara föräldraledig?” Om han redan är det behöver det ju inte kommenteras. Tyvärr sker det ibland omedvetet eller inte direkt till pappan. Till exempel när barnsjuksköterskan håller barnet och tittar på den lille samtidigt som hon säger något i stil med: ”Det är väl roligt att pappa är hemma med dig!” Eller: “Vilken bra pappa som är föräldraledig.”

Men det viktiga är din upplevelse. Den kan ingen annan än du ändra på och om du upplever pappan som extra duktig när han är föräldraledig eller tar hand om sitt barn kan du alltid pröva att tänka på varför du inte upplever samma sak med mamman. Här är några saker att tänka på:

• Rikta såväl frågor och blick också till pappan vid besöken om båda föräldrarna är med. Har du svårt att veta vad du ska fråga pappan om kan du skriva ner några frågor till honom i förväg. Fråga männen i din omgivning. Och ha i åtanke vad Mary som är barnsjuksköterska sa till mig en gång: ”Många pappor har åsikter om sina barn, men de är ofta osäkra på om de kan uttala dem.”

Så vad kan väl passa bättre än att fråga.

• Tänk framåt. Vad kan pappan vinna i ett längre perspektiv på att vara delaktig nu? Prata om sådant han kan göra för att skapa relation med barnet. Många pappor jag träffar i pappagrupper har till exempel aldrig tidigare pratat om hur de ska ta plats i relationen med barnet. De tror att amningen är det enda sättet. Men det vet vi ju att det inte är.

Det var några snabba infall på frågan. Förmodligen finns det fler. Kommentera gärna!

Igår var det några som delade en artikel på Facebook som handlar om Annica Dahlströms syn på mäns roll som pappor för spädbarn. Det är en artikel från 2007, men ändå. Annica Dahlström är i alla fall professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, Göteborgs universitet. Hennes syn på män är att de är direkt olämpliga som fäder när barnen är små.

Det är en i många stycken helt hårresande läsning. För att inte säga osannolik. Här är bara ett exempel när reportern Björn Solfors ställer en fråga:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Det är ändå bara ett exempel.

Man kan välja många sätt att ta emot ett sånt här budskap. Argumentera, gå i polemik, bli deprimerad eller uppgiven. Här på Lärcentra vill vi ju vara professionella och borde väl starta en debatt.

Men hela tankesättet är förlegat och illa underbyggt. Dahlström som ju trots allt är professor och därmed borde ha en vetenskaplig grund för sitt påstående, kan ju inte ens redovisa till någon som helst forskning och hänvisar istället till bestämda uppfattningar hos barnkirurger och läkare.

Därför måste vi nog välja gapskrattet som metod att bemöta sådan tokigheter. Eller för att uttrycka det lite mer seriöst: Vi tror inte på Annica Dahlströms idéer.

Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen. Det beror på att vi har fullt upp med annat. Vilket väl är som det ska.

Schema för de viktigaste sakerna de närmaste veckorna: 

Idag är Mats hos barnmorskorna i Gamla stan och har pappagrupp.

Onsdag 18: Mats och jag föreläser i Eskilstuna.

Torsdag 19: Jag presenterar pappagruppsverksamhet på Södermalms BVC.

Lördag 21: Mats och jag håller ledarutbildning för nya pappgruppsledare.

Tisdag 24: Mats och jag föreläser i Nyköping.

Torsdag 26: Metodkurs för personal på Ekens BVC.

Däremellan planerar vi för metodkursen längre fram i vår.

Andra saker på agendan är nya koncept inom vårt område.

Kort sagt, vi har helkul.

Ny artikelserie kommer snart

Jag jobbar i varje fall med en kortare artikelserie som snart kommer här på bloggen. Tre artiklar om…. Ja det får ni se.

Feministiskt perspektiv uppmärksammar oss på hur FBC Engelholm kör sitt taktiksnack för fjortonåriga killar.

Idrottsrörelsen slutar inte att förvåna, men det är synd om alla hårt arbetande idrottsledare runt om i landet som som också dras ner i smutsen av sånt här.

Under spädbarnstiden med två tätt födda pojkar sov Helena nästan inte alls om nätterna. Under långt tid sov hon bara några få timmar om dygnet. Själv vaknade jag också trots att det egentligen inte fanns mycket för mig att göra, killarna godkände varken napp eller flaska.

Även om jag inte nu minns allt i detalj, var det en rätt jobbig period och med tröttheten följde också ett sökande efter något som kunde få våra barn att sova hela natten. Det fanns bland annat något som kallades för femminutersmetoden som vi snabbt insåg var rena misshandeln. Det fanns många experter som kom med råd av typen att barnet inte skulle somna vid mammans bröst eller att man skulle göra det ena och det andra.

Vi fick också en bok i vår hand som hette “Sova hela natten” skriven av Anna Wahlgren. Henne hade jag sett vrålflabbande och dragen på teve någon gång och jag visste att hon hade skrivit några skönlitterära böcker.

Jag minns i varje fall att jag  läste i den där boken om barns sömn och förvånades över att hon så säkert kunde påstå att hon kunde lära vilket barn som helst att sova. Vilket då, i vår situation, framstod som rena miraklet.

Ännu mer förvånad blev jag senare när jag insåg att hon hade många anhängare som påstod att hennes metoder fungerade klockrent på deras barn.

Vi provade aldrig hennes metod heller. Kvickfixlösningar var ingenting för oss. För ett eller ett par år sedan var hon också starkt kritiserad för något som kallades för tryckpressmetoden som Lars H Gustafsson skriver om här.

Allt detta kom jag att tänka på nu när Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt har skrivit en bok om sin uppväxt med barnexperten. “Felica försvann”, är titeln.

Jag har inte läst boken ännu, men att ta del av intervjuerna med Felicia Feldt är mer än hjärtskärande trots att jag egentligen inte har en aning om hur vida det är sant eller inte.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss sorg över Anna Wahlgren själv, en självutnämnd barnexpert med ett stort antal barn som inte förmått att anamma sina expertkunskaper på de egna barnen. Diskrepansen mellan att sturskt hävda att hon kan lära vilket barn som helst att sova hela natten samtidigt som de egna barnen levde en som det verkar, otrygg tillvaro. Om det nu var så.

Vad kan man säga? Lita aldrig på auktoriteter? Eller?

Så här står det i Aftonbladet och Expressen,

Är du jämställd? Förmodligen. Är jag jämställd? Jag vet inte, inte med säkerhet. Jag är nog inte jämställd helt och hållet, inte varje dag. Även om jag jobbar på saken. Men jag försöker. Problemet är att jämställdheten är lätt att mäta i vissa sammanhang, men attityder och beteenden är svårare att rå på – i varje fall om de gäller en själv.

Därför kan det vara på sin plats att pröva några attityder och beteenden för att se om de är jämställda eller inte.

Här är några exempel:

Jag leder en pappagrupp. Ämnet är föräldraledighet. En kille i gruppen berättar att han ska vara ledig ovanligt lång tid och att han till och med är beredd att förlora jobbet för att kunna vara det.

Jag svarar: “Det tycker jag är bra tänkt. Det är bra att du ska vara föräldraledig.”

Bet jag mig i tungan eller tyckte jag verkligen att han var duktig? Skulle jag ha svarat att det var bra om en kvinna sagt samma sak? Eller skulle jag ha tagit det för givet?

En förälder berättar följande för sin partner efter ett besök med sitt barn på BVC:

“Det var jättebra. BVC-sköterskan var trevlig och hjälpsam. Hon hjälpte mig både att klä av och klä på lillen när vi skulle väga.”

Var det mamman eller pappan som var med barnet?

Barnets pappa och mamma följer med på bvc-besöket. När de stiger in i mottagningsrummet säger BVC-sköterskan:

“Vad roligt att du kommer med också.”

Till vilken av föräldrarna riktade hon kommentaren?

En sportreporter frågar den nyblivne föräldern och tillika framgångsrika fotbollsspelaren om det är svårt att kombinera fotbollen med föräldraskapet.

Var det Zlatan som fick den frågan?

Du har svaret? Vilka fler påståenden och frågor ställer vi utan att tänka närmare på vad de egentligen innebär?

Klart killen ska ha en dos oxytocin

Antistresshormonet oxytocin brukar ofta sprejas i näsan på kvinnor med amningsbesvär. Annars är just amning, förlossning och sex sådant som ger svallvågor av hormonet.

På 80-talet fann man att också råttor av hankön reagerade på oxytocin och att det gav effekt på stressnivå och blodtryck.

Nu rapporterar Sydsvenskan  om vad som händer när män får en extra dos av hormonet oxytocin som normalt hålls tillbaka av testosteronet. Ångestdämpning, minskad stressnivå, ökad social förmåga, mer ögonkontakt, mer känslighet för hur andra mår och en högre känslointelligens är tydliga resultat.

Kerstin Uvnäs Moberg som forskar i detta menar dock att det bara gäller om du som man uppfattar personen som snäll och god. “Annars kan det gå åt andra hållet”.

Vad det sista egentligen betyder framgår inte. Det kan man bara ana.

Kontentan är dock att närhet framkallar hormonet och att alltså även män mår bra av närhet. Sydsvenskan publicerar en lista på alternativ om man nu inte råkar ha en vän att visa ömhet till och då kan det bland annat vara bra att  till exempel skaffa ett husdjur att vara nära eller sjunga i kör. Själv gillar jag den sista punkten på listan som var att baka eller rulla köttbullar.

Framgår dock inte om frustrationen kring svårigheten att få köttbullarna helt runda kan stoppa flödet av oxytocin och göra en till sitt gamla vanliga okänsliga jag.

Källa: Sydsvenska Dagbladet, 4 januari.